|
När gubben Wetterlind sköt skarpt på Gråberget i Majorna
.
Under ett par vinterdagar i februari 1887 utspelades ett blodigt drama
uppe på Gråberget i Majorna. I en dryg vecka barrikerade sig en man i
femtioårsåldern i en vindsvåning med skjutvapen. Innan det hela var över hade två polismän skottskadats
och en ung plåtslagare skjutits till döds
Inte mycket är sig likt uppe på Gråberget. Förr i tiden bestod det gamla berget
främst av ett gytter av små kåkar, kringliga vägar och stigar. Även
vegetationen var annorlunda och stora delar av berget var inte
bebott. På bergets nedre del låg visserligen en del finare skepparbostäder som
kontrast, men i övrigt var det ganska enkelt folk som bodde här.
Under 1960-talet drog grävskoporna fram i området och idag är det mesta,
för att inte säga allt, borta. En av gatorna som försvunnit helt och
hållet är Gråbergsgatan, belägen ungefär där Kabelgatan ligger
idag.
I ett vindsrum på Gråbergsgatan 19 bodde under 1880-talet en man vid
namn
Carl Johan Wetterlind, född i Göteborg den 1 juni 1838 och son till en lägre
tulltjänsteman. Wetterlind hade tidigare arbetat som järnvägsbokhållare men
var vid denna tid pensionerad av hälsoskäl.
En udda figur
Carl Johan Wetterlind hade länge ansetts vara lite udda och led
säkerligen stundtals mycket av sin psykiska ohälsa. Bland annat plågades han
av vanföreställningen att ha blivit såld av sin fader till hyresvärden. Han misstänkte
också att hans
värdinna försökte ta kål på honom genom att förgifta soppan som ingick
i hyran med råttgift. Som om hans egna
bekymmer inte var nog, så trakasserades han också ofta av områdets kvinnor. Mest av allt verkar han emellertid oroat sig över
sina sparade pengar, att någon skulle stjäla dem. Wetterlind hade ingen att
försörja och levde på ett ganska ansenligt
sparkapital och en summa pengar han ärvt efter sin mor.
Wetterlind barrikerar sig
I början av 1887 verkar paranoian och förföljesemanin tilltagit ordentligt.
Närboende invånare började bli rädda för honom i takt med att han
uppträdde allt mer besynnerligt och måndagen den 14 februari 1887 barrikaderade han sig uppe på sin vindsvåning med hjälp av bjälkar, gamla presseningar, plåt och
diverse annat skräp. För att hålla besökare och inkräktare borta hade skjutvapen placerats med mynningarna riktade
ner mot trappan.
När polisen tillkallades av husvärden för att förpassa honom till "Fattigvårdens
dårhusavdelning" rann det över för den gamle mannen.
- Kommer ni upp för trappan så skjuter jag, varnade han.
De båda poliserna närmade sig sakta huset och trappan då Wetterlind
plötsligt tog fram både en
hagelbössa och en revolver och började skjuta omkring sig. Konstapel
Holm träffades illa och drogs blodig ner för trappan. Det konstaterades
snart att han fått hagel i ansiktet och att en revolverkula gått in i ena örat och fastnat i nacken.
En stund senare gjorde överkonstapel Nordblom, som egentligen
var ledig och klädd i civila kläder, ett nytt försök genom att
försöka övertyga gubben att han var en läkare som ville hjälpa honom.
Wetterlind svarade med att avlossa en ny salva. Överkonstapeln kom undan
med blotta förskräckelsen och en sönderskjuten rock.
Brandkåren rycker in
Den skadade överkonstapel
Holm blev förd till sjukhus med en hästkärra samtidigt som bud sändes
till polisstationen för förstärkning. Snart
var överstekonstapel Larsson och en patrull på plats. Efter en
stunds tvekan och funderande kring tillvägagångssättet skickades även brandkåren
efter. Tanken var att brandkåren med
hjälp av en kraftig vattenspruta skulle försöka tvinga ut Wetterlind. Då
ingen av brandmänen vågade sig in i trapphuset med slangen åtog sig
överkonstapeln och en klampare vid namn Johan Olsson uppdraget. Med stora
järnplåtar som skydd närmade de sig huset, då en ursinnig Wetterlind
avlossade ett nytt precisionskott som sårade Olsson allvarligt i ansiktet.
Försöket fick avbrytas och polisen valde att utrymma huset tills vidare.
Dödsskjutning
Tisdagen förflöt lugnt. Men händelsen började bli omtalad och ryktet
spreds så att nyfikna invånare från hela Göteborg sökte sig till
Gråberget i Majorna. På onsdagen hade flera tusen människor samlats.
Till en början höll de sig på avstånd, men hetsade av varandra närmade
de sig allt mer. Ett våghalsigt gäng bestående av arbetare och
artellerister, säkerligen stärkta av brännvinspluntorna i innerfickorna, började till sist tränga sig in i trappan där de få posterade poliserna inte
kunde stoppa dem.
Wetterlind hade i yngre dagar varit en skicklig jägare,
vilket förklarar hans vapeninnehav och pricksäkerhet.
I hans hem fanns en samling med mauser-
och Remingtongevär,
pistol samt en ansenlig mängd ammunition.
Plötsligt vrålade han till mot
inkräktarna och
avfyrade fyra skott. Panik utbröt i trappan och i tumulten bars murare Lindberg ut
med skottskador i höften och arbetskarlen Strömberg med ansiktet
söndertrasat av hagel. Den unga plåtslagare Frans Albert Jacobsson tappade fattningen
och sprang tillbaka till trappan då ett revolverskott avfyrades rakt i
bröstet på den våghalsiga ynglingen. Svårt skadad tog han sig ut på gatan
där han blev liggande och hostade blod. Hans liv gick inte att rädda och
på väg till sjukhuset avled han blott 20 år gammal.
En vecka av misslyckade försök
Efter dödskjutningen avbröts alla försök att få ut galningen för en
tid.
Polisen lär ha övervägt att släppa in en bisvärm, men det låter lite
besynnerligt med tanke på att dramat utspelades i februari.
En annan idé var att tvinga ut honom med en
elektriskt laddad stång.
Några dagar förflöt och efter en veckas misslyckade försök att få ut Wetterlind rådde ett stort
missnöje bland folk. Framför allt över polisens passiva taktik.
Polischefen Elliot fick ta emot mängder av brev med klagomål men också
förslag på åtgärder. I ett av de mer drastiska förelogs att man skulle
spränga hela huset i luften för att få ett slut på eländet. Bland
folkskarorna utanför ropade många att huset borde brännas ner. Dr. Wickström som tillkallats från stadens hospital
var däremot lugnare och föreslog i
stället att man skulle lämna honom i fred ett tag.
En snusdosa blir lösningen på problemet
Det förfärliga dramat skulle få ett högst oväntat avslut.
På
dess nionde dag blev den gamle Wetterlind övermannad av en polisman
vid namn Lindros. Lindros hade lugnt och sansat börjat inleda ett samtal med
den barrikerade mannen och blivit lovad att få komma uppför trappan med
ett glas vatten. Glaset mottogs med viss tveksamhet och samtalet
fortlöpte försiktigt. Under samtalets gång började en annan polisman
röja upp vid den barrikaderade trappan. Lindros undrade snart om det
inte var något mer han saknade. Det visade sig att Wetterind haft slut
på snus under en tid och rådvilligt vankat fram och tillbaka i sin
vindsvåning. Lindros erbjöd då honom sin egen snusdosa vilket han
förstås inte kunde tacka nej till. Med hjälp av ett ljus som polismannen
fått lov att tända kunde han se att något vapen inte fanns inom räckhåll.
Han sträckte fram snusdosan och Wetterlind tog emot den men tappade
samtidigt för ett ögonblick koncentrationen. Snabbt och resolut grep
polismannen ett fast tag i hans arm och höll fast honom till förstärkning
anlänt upp för trappan.
Kristinehamns hospital
Wetterlind fördes bort i bojor under lugna former och samtalade med
poliserna som om ingenting hänt. Och kanske hade allting förblivit lugnt
om man bara lämnat honom i fred från början. Vid husrannsakan fann man förutom vapen
och ammunition bland annat
en bit ost med ett omvirat papper. På det handskrivna pappret gick det
läsa att "Far min har efter vad jag
hört sålt mig till värden på det här stället, och den här osten är
sannolikt förgiftad av värdinnan".
Efter dramat gjordes hälsoundersökningar där det snart konstaterades ”att
Carl Johan Wetterlind, som sedan någon tid lidit av sinnessjukdom,
förryckthet, (paranoia), vid åtalade handlingars föröfvande till följd
af nämnda sjukdom saknat förståndets bruk och förmågan att sina
handlingar fritt bestämma”.
Då det var fullt på stadens hospital på Hisingen spärrades han i
stället in på det då nybyggda Kristinehamns hospital. Med
dagens termer, sluten psykiatrisk vård. Här blev han kvar fram till sin
död, den fjortonde juli 1910.
Huset som Wetterlind bodde i revs på 1960-talet i samband med en modernisering av
Gråberget.
Text: Johan Lundin.| 2010-12-05
Källor
* Carlson, Gösta. Majorna - En
resa genom fem sekel. 2007
* Cederberg C.R.A. Det gamla Göteborg. 1919
* Elliot A.O Minnet från det gamla Göteborg. 1930
* Rosén, Axel. Det forna Majorna i ord och bild. 1938
* Schånber, Sven. Sällsamheter i Göteborg. 1985
* Skarbeck, Sören. Farfars fars Göteborg. 1994
*
http://carlotta.gotlib.goteborg.se
*
http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Johan_Wetterlind
*
http://alltidgot.com/?p=832
*
http://webnews.textalk.com/vart-goteborg......
|

Carl Johan Wetterlind född 1838 i Göteborg

Samtida skildring av det Wetterlindska dramat,
gjord av ingen mindre än
den berömda Carl Larsson som uppehöll sig i staden vid tidpunkten

Här har en okänd konstnär skildrat episoden när
brandkåren
försökte tvinga ut Wetterlind med hjälp av en brandspruta

Wetterlindska
huset på Gråbergsgatan, fotograferat samma år som dramat ägde rum

Wetterlindska
huset fotograferat av Kriminalpolisens tekniska avdelning 1936
Huset stod kvar fram till 1960-talet då stora delar av Gråbergets
bebyggelse revs

Gråbergsgatan lär ha fått sitt namn efter timmerman Anders Gråberg
som
bodde här under många år. Alltså inte som man kan tro efter själva
berget.

|