Efter att ha grundlagt ett bra koncept förra året, hade arrangören Luger i år putsat och slipat på sin festivaljuvel Way Out West. Nu är festivalen inget annat än en stor succé och kan idag stoltsera med att vara Sveriges främsta. Slutsålt två år i rad! Föredömligt arrangerat! Och en imponerande uppsättning artister! Vad mer går att begära? Att man dessutom mot alla odds lyckades hålla sig vän med vädrets makter gjorde inte saken sämre. Stora mängder nederbörd var utlovat under helgen. Festivalen är även internationellt uppmärksammad och rankas av Brittiska The Times som en av Europas 20 bästa sommarfestivaler.

Festvialens kärna är förstås dess konserter. Inte helt undantagslöst levde bokningarna upp till förväntningarna, men överlag höll musiken imponerande hög klass. Fredagen stod i mitt musikaliska universum för den bästa behållningen. Iron & Wine blev första konserten och inför ett mer än fullsatt Linnétält bjöd frontmannen Sam Beam och hans åtta man starka band på en mycket skön och behaglig spelning. Amerikanska kollegorna Okkervil River spelade strax efteråt, dock utan att imponera något nämnvärt. Vid ungefär samma tid spelade även överskattade men mycket populära Franz Ferdinand på stora Flamingoscenen. Av nyfikenhet kollade jag en kort stund utan att imponeras av någonting alls. Deras storhet förblir för mig en gåta.

Festivalens höjdpunkt
Klockan 20.15 var det dags för The National från New York, och precis som förväntat blev detta festivalens höjdpunkt. En mycket entusiastisk publik togs till en värld någonstans mittemellan Tindersticks och Joy Division. Många av låtarna var betydligt mer energiska än på skiva, vilket enbart var till deras fördel. Den ofta inåtvända och melankoliska sångaren Matt Berninger skrek vid upprepade tillfällen rakt ut allt vad han kunde. Nu råder det inte längre någon som helst tvekan att The National tillhör ett av 2000-talets absolut mest intressanta popband.
Efteråt gick jag förbi The Grinderman men hörde mest oljud. Frånvaron av melodier verkade vara total och tyvärr har Nick Cave aldrig känts så ointressant som han gör idag. Recensionerna från spelningen har varit varierande och folk jag talat med verkar nästan ha sett olika konserter av deras berättelser att döma.
Sigur Rós var ett av de banden jag på förhand verkligen såg fram emot att se, tyvärr försvann den riktiga känslan i deras vackra, drömska sagolåtar på den stora scenen. Naturligtvis bjöds det bitvis på fantastisk stämningsfull musik men Islänningarna ska definitivt ses på ett mindre ställe för att komma till sin riktiga rätt.

"Välkommen till vår sista spelning någonsin"
Klockan 22.55 på fredagen var det dags för Broder Daniel att ta farväl. Då stegade Henrik Berggren in på scenen och utropade "Välkommen till vår sista spelning någonsin". Det unga och destruktiva Broder Daniel man lärde känna under 90-talet hade väl på sätt och vis tagit farväl redan långt innan såväl spelningen som bortgången av Anders Göthberg. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig av det legendariska Broder Daniel, men under hela konserten låg en mycket speciell atmosfär i luften. Och inför ett hav av åskådare avslutade det mytomspunna bandet utan att briljera på ett klart godkänt och värdigt sätt. En epok i svensk musikhistoria har nått sin ände.

Lördagen
Lördagseftermiddagens konserter blev lidande av fredagens  festligheter, vilket innebar att jag bl.a. missade José González och Frida Hyvönens spelningar. Däremot såg jag ett färgsprakande inferno med konfettiexplosioner, ballonger och dansande fans i Teletubbies-dräkter på scen. Flaming Lips skruvade psykedeliska show liknade ingen annan men blev tyvärr aldrig riktigt bra. Precis som på skiva en aning långdraget. Kanske är det dags för Wayne Coyne och hans band att ta ett helt nytt grepp nu.
Under lördagen dök även årets hype, det på förhand så omtalade Seattlebandet Fleet Foxes, upp i Linnétältet. Den körsjungande skäggiga kvintetten får godkänt, men kan nog betydligt bättre än så här. Volymen som överlag var låg på konserterna var i det här fallet definitivt för låg. Fleet Foxes sköra, akustiska partier stördes dels av Håkan Hellströms pågående konsert men också av ljud i största allmänhet. Av allt att döma verkar dock publiken älskat sina nya pophjältar och hade det inte varit för att Håkan spelat samtidigt skulle publiken säkert varit ännu större.

Göteborgsbanden
Göteborgsbanden gjorde som väntat bra i från sig. Det jag hann se av Silverbullet var lika intensivt och tilldragande som alltid. Simon Ohlsson framstår allt mer som en av svensk musiks främsta personligheter på en rockscen. Att Freddie Wadling dessutom dök upp i extranumret gjorde ju inte saken sämre. Dessvärre missade jag det.
Jose Gonzales spelade tidigt på lördagen och jag missade honom helt. Det sägs  dock ha varit utmärkt vilket inte förvånar mig ett dugg. Platsen och tillfället kändes som gjort för hans musik. Håkan gör aldrig någon besviken. Och på Way Out West var han enligt en nästan samstämmig kör makalöst bra. Hans sommarturné avslutades på hemmaplan inför en stor och förväntansfull publik.  Själv såg jag inte mycket av det. Spelningen krockade till stora delar med Fleet Foxes och det går helt enkelt inte vara överallt. Kanske var det misstag att inte se mer trots allt.

Klubbarna ett stort fiasko
Smolken i bägaren står klubbarrangemangen för. Festivalledningen har förvisso varit tydliga med att det inte skulle finnas någon platsgaranti och att folk skulle vara ute i god tid. Men det har rapporterats från flera håll att de betalande gästerna haft förtur i köerna och att man i vissa fall även gått ut och frågat folk i armbandskön om någon velat betala för att komma in. Bedrövligt är ordet. Dessutom blev det fullt så pass tidigt överallt att man undrar vad meningen med det hela egentligen var.
Henriksberg i Majorna var fullsatt alla tre dagarna. Efter lång diskussion med mindre trevliga vakter lyckades vi i alla fall på något underligt vis komma in på lördagen för att se de sista låtarna med högljuda amerikanska bandet A Place To Bury Strangers. Men hur tänker man när man placerar gamla manchesterbandet The Buzzcocks  på Henriksberg? På torsdagens sågs en hundra meter lång kö utanför den gamla anrika puben. Samtidigt låter man Petter husera omkring på hela Trädgården som dj. Det är fel att annonsera att man har band som Pacific, Familjen, Health, och Buzzcocks när det i själva verket knappt går att se dem. Idén med att integrera stadens klubbar är fin, men fungerar tyvärr inte. Detta hoppas jag man ser över till nästa år.
Det mesta med festivalen var annars bra. Riktigt bra. Toaletterna var många till antalet. Med festivalmått nästan lyxigt många.  Däremot var det stundtals långa, ringlande köer inne på ölserveringarna. Priserna ska vi inte tala om. Det är nog mer än en person som vaknade med en alltför tom plånbok på söndagen.
 

Befriande med en elektronisk akt
Efter två dygn med nästan uteslutande gitarrbaserad musik kändes den elektroniska musiken från tyska dansduon Booka Shade otroligt befriande. Booka Shade är ett klassband, överlägsna de första av sina konkurrenter. Klubbmusik i världsklass helt enkelt. Därför kändes det lite tråkigt att det var så glest med folk i tältet, många valde nog att se på Flaming Lips i stället och uppenbarligen var elektrofolket inte på plats på festivalen. De som tittade var dock med på noterna och stundtals var det riktigt bra tryck inne tältet. Även media verkar ointresserade av akten, inte någonstans finns deras spelning omnämnd.

En mästare rundar av festivalen
Efter den elektroniska urladdningen med Booka Shade gick jag in i väggen... Det blev därför lite märkligt i mina öron när jag slungades tillbaka till gitarrsoundet och den avslutande konserten med den kanadensiska legenden Neil Young. En ikon som hela festivalen gått och väntat på. Inklusive jag själv. Men trots en magnifik uppvisning på alla sätt och vis. Och trots att det bjöds på en riktig hitparad kom jag inte riktigt in i spelningen och atmosfären. Detta i en kombination av trötthet och stress över att hinna in på Henriksbergs klubb gjorde att jag lämnade området knappt halvvägs in i konserten. Det jag såg var riktigt bra och visst ångrade jag mig en aning på söndagsmorgonen. Men det hör väl till festivallivet att inte se allt man tänkt. Och med tanke på att allt jag hann se och uppleva så finns det ingen anledning att klaga. Väl mött nästa år då det ska bli intressant att se om arrangörerna kan matcha året program!

Text: H. J. Lundin | 2008-08-10
Foto: Jennie Wangel
Läs också vad vi skrev inför Way Out West 2008
Festivalens hemsida: www.wayoutwest.se

Två nöjda festivalbesökare: Henrik Emilsson
från Malmö och Sara Lundin från Stockholm



Stefan Ganslandt och Pernilla Ottosson
2 av sammanlagt 24.345 stycken besökare


Öltälten var populära vilket emellanåt resulterade i viss trängsel och köbildning