GÖTEBORG | 

Om oss | Kontakta oss | Copyright | Cookies

Way Out West 2008

Majorna.nu har börjat uppladdningen inför årets upplaga av Way Out West i Slottsskogen. Läs vad vi har för förväntningar på evenemanget som snart brakar i gång i Göteborgs skönaste grönområde! Dessutom har vi låtit ett antal musikälskare komma till tals och välja ut fem konserter var som man helt enkelt inte får missa.

Förra årets festival brottades med en del barnsjukdomar och fick mycket riktigt också ta emot en del kritik. Fler toaletter, bättre matutbud och billigare öl var några av de önskemål som framfördes när den första upplagan summerades. Samtidigt var det en succé. En stor mäktig, slutsåld succé. I stort sett allting talar egentligen för att årets Way Out West blir en riktig kanontillställning! Om nu bara vädret kan hålla i sig.

En magisk upplevelse
Festivalerna har för min del varit väldigt många genom åren. Och jag älskar fortfarande dem även om jag kanske inte känner samma svävande extas längre. Fortfarande finns det stunder när fenomenet festival är bättre än något annat på denna jord! Att få svalka sig med en iskall öl. Hoppa, gunga eller bara stå still till rytmerna från något av världens bästa band. Att skråla mot scen och klappa händerna högt över huvudet. Det är en magisk känsla att stå där omgärdad av gungande och svängande huvuden från en lycksaligt hojtande publik. Det är vid sådana här tillfällen all vardag och alla bekymmer känns hälsosamt avlägsna. Ett ypperligt tillfälle att stifta bekantskap med nya artister är det också. Då jag lite retsamt missade förra årets upplaga så känns det oerhört spännande att få gå i år.

En modern festival
Det har skrivits hur mycket som helst om Way Out West i media och någon närmare presentationen vad det egentligen handlar om behövs inte. Den stora skillnaden mot vanliga festivaler som Hultsfred, Arvika, Emmaboda och Roskilde är att man lämnar tältet hemma. Way Out West är en modern urban festival där man går hem och lägger sig i sin säng på kvällen. Ölkassen och tetravinet lämnar man också hemma, drickan får man köpa för dyra pengar på området. Det går inte att låta bli att föra tankarna tillbaka till Stockholms nedlagda stadsfestival Lollipop. Och Way Out West har också kallats dess ideologiska efterträdare. Förhoppningsvis blir detta en mer långlivad företeelse, vilket det har alla förutsättningar att bli. Att få gå hem till sin egen säng efter dagens och kvällens alla spelningar känns naturligtvis tilltalande. Ändå vet jag att jag innerst inne kommer sakna tältområdets sunkiga charm. Ljummen öl, skränande bandare, de evinnerliga folkströmmarna som väller fram utmed tältgångarna. Friheten.

Intressant strategi
Flera festivaler har haft det motigt de senaste åren. Traditionell rock och framförallt hårdrock har allt mer kommit att bli lösningen. Inget fel med detta, men tillsammans  med spekulativa publikfrierier verkar många festivaler kört fast i ett kortsiktigt och något fantasilöst spår. Arrangörerna bakom Way Out West verkar gå en lite annan väg. För det första har man rakt genom satsat på kvalitet, alternativ kvalité. Och det är framförallt i indiefacket man hämtat artisterna. I år finner vi bland annat en rad ganska lågmälda pop- och rockband med tydliga rötter i singer-songwriter och folkgenren. En ny generation amerikanska herrar som Yeasayer, Fleet Foxes och Iron & Wine - så kallad skäggrock. In i det sista hoppades jag på att de även skulle få hit Band Of Horses som skulle passat utmärkt i detta sällskapet. Men man ska inte klaga, deras amerikanska popkollegor The National kommer och tillhör definitivt festivalens mest intressanta bokningar.

En legend gästar Slottsskogen
Den 7 augusti börjar det med klubbspelningar runt om i stan och fortsätter dagen efter med ett synnerligen varierat och intressant utbud. Startfältet på årets upplaga av Way Out West är imponerande, i min värld avsevärt bättre än förra årets.
Mest förhandsprat har det förstås varit kring veteranen och countrymagikern Neil Young. Och att döma av tidigare spelningar i år så verkar gubben vara i god form. Tidigare i år gästade den 63-årige kanadensaren bland annat Roskilde där han fick goda recensioner. Neil Young har nu hållit på som artist i ofattbara 40 år och man kan inte annat än le åt hans textrad ”It's better to burn out than fade away” från den klassiska låten ”My my, Hey hey (Out of the blue)”. Att få se honom i Slottsskogen kommer naturligtvis bli hur fantastiskt som helst.
De skotska stilikonerna Franz Ferdinand kommer garanterat locka många åskådare och tillhör festivalens kärna. Detsamma gäller de albumaktuella isländska giganterna Sigur Rós. Vill man se en konsert utöver det vanliga bör man söka upp Flaming Lips. Bandet har blivit listade som ett av de ”50 band du måste se live innan du dör” av Q Magazine. Förvänta dig en färgsprakande, halvgalen tillställning.

Nya band in  det sista
Arrangörerna bör också ges en stor eloge för att man så sent som en vecka innan avspark slänger in ytterligare en rad namnkunniga artister i startfältet. Biljettförsäljningen har varit lysande och rent teoretiskt hade man säkert inte behövt boka fler. Världsartister som rapparen Lil´ Kim med över 14 miljoner sålda skivor och sångerskan Kelis behöver ingen närmare presentation. Fast det är inga konserter som jag kommer prioritera. I mina öron är då den spännande Berlinska dansduon Booka Shade betydligt intressantare. Bandet släppte strax innan sommaren sitt tredje album och har under de senaste åren kopplat ett starkt grepp om den softare delen av dansvärlden. Dessvärre krockar konserten en aning med festivalens gigant, Neil Young. Även småtrevliga Frida Hyvönen med sina vackra, nakna, pianokomponerade låtar blev klar i dagarna. Utbudet blev må hända inte så våldsamt mycket bättre av dessa artister, men när man synar programmet är det utan tvekan så att man fått en mer varierad och balanserad mix. Och som sagt, jag är imponerad. Mycket imponerad.

Göteborgs bidrag till startfältet
Även Göteborg representeras av ett par fina artister. Riktigt intressant ska det bli att se den allt mer lysande stjärnan José González, som känns som gjord för en solig sommardag i Slottsskogen. Och Håkan förstås. Håkan Hellström har redan knockat landet denna sommar med sina makalösa föreställningar. Nu ska han ge sig på hemmapubliken och allt annat än en jättesuccé känns avlägset. Silverbullit får väl numera kallas veteraner när det gäller Göteborgsspelningar. Jag vet inte hur många gånger jag sett detta energiska band skaka om sin publik med sina intensiva, monotona ljudmattor och med den oberäkneliga frontmannen Simon Ohlsson farande fram och tillbaka på scen. Silverbullit är ett band som alltid levererar, men när kommer det egentligen något nytt material? Hyllade Pacific med toner från den glittrande franska popvågen är ett annat starkt kort Göteborg kan stoltsera med. Fast dessa får man bege sig klubb för att se. Av Göteborgsbanden ser man annars mest fram mot att få ta del av de mörka mytomspunna indielegenderna Broder Daniel och deras farvälkonsert till avlidne medlemmen Anders Göthberg. Här avslutas ett stycke modern rockhistoria. Respekt.

Text: H. J. Lundin | 2008-08-01
Mer Läsning: www.wayoutwest.se


 


Det har gått 26 år sedan veteranen Neil Young senast gästade Göteborg.

 


The National från New York tillhör de mest intressanta bokningarna i år.

 


Flaming Lips har varit kända för sina spektakulära konserter i över 20 år
och lär bjuda på en psykedelisk upplevelse utöver det vanliga.
 


Amerikanska Yeasayer blandar friskt från olika musikstilar
 


Silverbullit har en makalös förmåga att oavsett väder och publik leverera
explosiva spelningar i alla högsta klass. Och lär göra så även denna gång.


5 spelningar du inte får missa på Way Out West 2008!

 

Henrik Emilsson, Malmö

För oss gamlingar som inte orkar ligga i tält och dricka ljummen öl och tetravin finns det tack och lov en riktigt bra stadsfestival som även lockar en malmöbo som mig. Följande spelningar tänker jag inte missa.

1. Neil Young
Det finns fortfarande gott om levande legender som åker världen runt och gläder oss musikälskare. Jag har lyckats se Bob Dylan och Van Morrison och nu är det äntligen dags för Neil Young. Det gäller att passa på. För tre år sedan fick Young en hjärnblödning, men han är tillbaka i gammalt gott slag. 63 åringen kan fortfarande rocka stenhårt. Kolla detta klipp från Italien tidigare i år. Magiskt.

2. Fleet Foxes
Årets hype. Amerikansk skäggrock. Som ett luftigare och Beach Boys inspirerat Band of Horses. Att höra låtarna Mykonos och Your Protector live blir antagligen den största upplevelsen på hela festivalen.

3. Yeasayer
Mer amerikansk skäggindierock, denna gång med inslag av psykadelia och österländska toner. Deras konsert på Debaser i Malmö i våras var fantastisk. Låtar som Germs och 2080 blev om möjligt ännu bättre live än på skiva. De är otroligt publikfriande och kommer att bjuda på en underbar konsert. Det är jag säker på.

4. Broder Daniel
Jag har nog sett Broder Daniel sex sju gånger: på små scener som Blekingska nationen i Lund, mellanstora scener som på Kulturbolaget i Malmö och på stora festivalscener som i Hultsfred. Aldrig sämre än riktigt bra. Way Out West spelningen blir deras sista och det tänker jag inte missa.

5. The National
Alla älskar The National, men jag är inte helt övertygad om deras storhet. På Way Out West ska de få en ärlig chans att vinna över mig till deras sida. Med tanke på de fina omdömena som deras konserter brukar få är jag rädd att de kommer att lyckas.

Anna Jernryd, Göteborg

Ni som bara lyssnar på hip-hop kan sluta att läsa här. Ni andra kan med fördel fortsätta läsa för att få tips på spelningar som ni bara inte får missa på årets upplaga av Way Out West.

1. The Sonics
Det finns ett antal artister som ligger allra närmast mitt hjärta. Genom årens lopp har jag lyckats se många av dessa. Senast såg jag en helt underbar spelning med Roky Erickson på KB nere i Malmö. Och nu kommer The Sonics till Slottsskogen, Göteborg, Sverige, Europa, Jorden, Universum! Galet overkligt.
Detta är alla garagebands moder. Eller - jag rättar mej - alla rockbands moder. Originalplattorna är omöjliga att få tag på för oss vanliga dödliga utan vi får nöja oss med nyutgivningar. Men när du väl sitter där och har spelat The Witch, Strychnine, Money eller Psycho för 50:e gången så vet du att bättre än så här blir det helt enkelt inte. Missa detta och gräm dej för alltid.
http://www.myspace.com/sonicsthe

2. Broder Daniel
Sista spelning. Sista gången Henrik Berggren med stjärnor runt ögonen äntrar scenen i konstellation Broder Daniel. Sista gången vi får höra ”I’ll be gone” live. R.I.P.
www.myspace.com/broderdaniel

3. Silverbullit
Jag har tappat räkning på hur många gånger jag sett Silverbullit. Det närmar sig säkert runt 15 gånger. Ända sedan de släppte sin debutskiva 1997 har jag enträget gått på deras spelningar. Spelningar som varit mörka, suggestiva och så otroligt intensiva. Spelningar som med några få undantag har varit rent briljanta. Jag kan inte dra mej till minnes en enda dålig spelning - deras lägsta nivå är så hög att andra band blir gröna av avund. Så jag kommer att gå denna gången också. Och med all säkerhet bli golvad!
www.silverbullit.se

4. Neil Young
Neil Young till Slottsskogen?! Jag är mållös.
www.myspace.com/neilyoung

5. Grinderman
Av någon anledning tog det lång tid innan jag upptäckte Nick Cave. Både The Birthday Party och Nick Cave & the Bad Seeds lämnade mej länge oberörd. Men när ”Let Love In” släpptes hade Mr. Cave mej fast. Hans intensitet, mörker och utsökta melodier kan jag inte värja mej mot. På senare år har att han dock lugnat ned sig betydligt. Men så kommer då Grinderman och vänder allt på ända. Tillbaka är gitarren, gnisslet och skriken. And I love it! Jag är övertygad att det kommer göra sig bra live.
www.myspace.com/grinderman

Sen ska jag naturligtvis inte missa Dark Meat, Håkan Hellström, The Flaming Lips, The Gutter Twins, Henry Fiat’s Open Sore, Holy Fuck, Ingrid Olava, Joan As Police Woman, Kleerup, Sahara Hotnights, Sonic Youth, Yeasayer,  A Place To Bury Strangers, Kelis,  Division of Laura Lee, Christian Kjellvander, Hederos/Hellberg, Kristofer Åström...


 

Susanna Lindberg & Tommy Ferrarini, Stockholm

Redan för ett par månader sedan insåg man att Way Out West år 2008 skulle bli något i hästväg. Och så plötsligt – SWISCH! – så drar de fram Neil Young som ett litet ess ur rockärmen! Neil Young! Bara så där! Så ja, det är ju bara att packa väskan, ta tåget från Stockholm Central och buga och bocka för detta uppbåd.
Det som skulle blivit en fem-i-topp blev en sex-i-topp – vi klarade helt enkelt inte av att döda någon av våra darlings. Så… detta måste ses!

1. Grinderman
I intervjuer har Grinderman med Nick Cave i spetsen gjort sitt bästa för att framstå som grymtande, vresiga surgubbar. Håller den fasaden en hel spelning? Eller kan det slinka med en liten ”Deanna” också, månntro? Nick Cave är hur som helst en stor hjälte i alla sina former – även som surgubbe.

2. Broder Daniel
Broder Daniel återuppstår en sista gång för att hylla bandets avlidne gitarrist Anders Göthberg. Kommentarer överflödiga.

3. Fleet Foxes
Fleet Foxes har släppt en av 2008 års mest intressanta debutskivor. Seattlebandet spelar folkpop med sakrala melodier ackompanjerat av skärande vacker stämsång, banjo, mandolin och akustiska gitarrer.

4. The Sonics
När Beatles började knåpa på ”Yellow Submarine” hade Sonics redan vält ett antal gitarrförstärkare med ”Have Love Will Travel” – rå rock av bästa märke. Kanske är det uselt live idag, kanske är det skitbra. Måste undersökas!

5. Flaming Lips
Flaming Lips har av många musikjournalister rankats som ett av världens mest sevärda liveband. Amerikanernas psykedeliska blandning av punk, funk och elektronica bär en helt egen prägel. De senaste åren har deras spelningar varit gigantiska hallucinatoriska barnkalas med konfettikanoner och bandmedlemmarna utklädda i kanindräkter.

6. The National
”Boxer” är tveklöst en av 2007 års vackraste plattor. Inte missa!

 

 

Johan Lundin, Majorna Göteborg

Att plocka ut fem band ur årets helt fenomenala artistutbud var ingen enkel uppgift. Även om några i slutändan föll sig ganska naturliga. Frånvaron av  en tältcamping som annars brukar  stjäla tid kommer med all sannolikhet resultera i många, många konserter. Dessa fem rankar jag allra högst:

1. The National
Ett av 2000-talets mest intressanta popband! Med låtar som All Dolled-Up in Straps och Ada sopar man idag banan med de flesta konkurrenterna. Att det New York baserade bandet dessutom har rykte om sig att vara bra live gör ju inte saken sämre. Ett absolut måste!

2. Sigur Rós
Melankolisk Isländsk musik med Shoegaze och vemod Fantastiskt vackert. Och Fantastiskt bra.
Jag är lite förvånad över att islänningarnas besök inte uppmärksammats mer. Släppte nyligen sitt första album på fyra år och känns hur högintressanta som helst! Även detta är ett absolut måste!

3. Broder Daniel
Sista spelningen någonsin med ett av Sveriges mest betydelsefulla indieband. Har allttid levererat när det kommit till livespelningar och lär så göra även denna gång. Ett ganska självklart val.

4. Neil Young
Den här spelningen behöver ingen närmare presentation. Det har gått 26 år sedan legenden Neil Young senast gästade Göteborg. Och det lär inte bli fler gånger. Högt uppskruvade förväntningar och frågan är om han lever upp till dem.

5. Flaming Lips
Udda och experimentellt band från Oklahoma med frontmannen Wayne Coyne i spetsen. Flaming Lips har spelat psykedelisk indierock ända sedan början av 80-talet och bandet är idag kultomgärdad för sin musik och livsfilosofi. Som liveband mycket kritikerhyllat med färgsprakande shower av alla de slag! Högintressant.

Högst sevärt är också indietechno i form av Hässleholms stolthet Familjen, senaste Seattle-hypen Fleet Foxes, kritikerhyllade hiphop-bandet N.E.R.D, elektroniska berlinduon Booka Shade, sköna folkinfluerade indiebandet Iron & Wine, Frida Hyvönens kallhamrade piano, genreöverskridande Yeasayer och åtskilliga fler...

 

Stefan Ganslandt, Masthugget Göteborg

1. BRODER DANIEL
Fy fan vad jag hatade Broder Daniel på Kompaniets dansgolv 1995. Kanske jag gråter en eftermiddagsskvätt.

2. NEIL YOUNG
Jag brukar inte använda ordet hjälte om folk, bara för att de spelat in några plattor och är lite coola. Vill bara påpeka det… Neil Young då? Brukade de inte garva hånfullt åt honom när han sjöng… hans bandkollegor då alltså... på 60-talet… Vilka losers. 40 år senare och finns det egentligen någon med hans storlek på skor, som trots det är SÅ pass creddig i alla tänkbara läger? Jag tror fan inte det. ALLA gillar Neil Young. Det går inte att inte gilla Neil Young. Eller? Hela hans uppenbarelse är ju bara för vacker. Jag vill rida på hans rygg. Somna in varje natt till hans lena stämma. Dessa stämband, vad skulle jag inte ge för att få transplantera in dem i min hals. Pochahontas, bara tänk… Hjälte vet jag inte, men ordet überlegendarisk kommer upp, det gör det faktiskt…

3. GRINDERMAN
Caves farsa var någon slags präst har jag för mig. Men Cave tycker att han gjort bättre av sig än sin farsa. Han har nog tänkt mycket på det när han suttit där vid sitt piano – sin farsa och hur han gjort bättre av sig. Cave är ju ingen storfavorit i mina kretsar men när ett band kommer till stan bärandes på så mycket skägg och mustasch blir det helt enkelt en fråga om principer. Jag tänker betrakta spektaklet från sidan av. Cave… kommer jag att tänka, med ett snett flin.

4. SONIC YOUTH
Jag kommer verkligen inte missa Sonic Youth. Dessa jenkare kommer ju faktiskt upp i en coolhetsnivå som annars är reserverad för avdankade britter. Legender? Ja. Überlegender? Kanske. Kanske.

5. HOLY FUCK
När jag satt och bläddrade för att försöka komma fram till vilka som skulle få äran att runda av denna eminenta lista, var jag inte dummare än att jag övervägde både Booka Shade och The Bug, Sigur Ros och Wildbirds & Peacedrums… Booka Shade hade ju ett överlägset trumfkort: De heter Arno Kammermeier och Walter Merziger. Men, dessa välljudande namn till trots, föll spiken slutligen på Holy Fuck från Kanada. Jag vet inte, de är liksom krautigare än den äkta varan. (Tyskarna alltså.) Och de är garanterat laptopfria. Inget emot de små bärbara liven, men när det kommer till en scen jag ska bemöda mig med att fokusera blicken på var jag trött på dem redan innan någon idiot fick idén. Får mig bara att hellre vilja inte vara där, kanske istället hemma och onanera eller nåt. Nä, som jag alltid har sagt, ska det stå en dator på scen, ska den fan vara stationär. Stor och otymplig ska den vara, och ingen mac, de är för snygga, möjligen en PC, med lite schyssta virus. Nog om det. Holy Fuck får det bli. De är grymma.
 

  

 

Ett bevis på programmets styrka är att namn som The Flaming Lips och Sonic Youth - två grupper som skulle toppat vilken svensk festival som helst - plötsligt reduceras till paranteser, en trevlig utfyllnad som man kan släntra förbi och titta på om det finns tid.
                                                              Markus Larsson, Aftonbladet