Wädersågen -
en udda skapelse i Majorna

I nästan 200 år fanns ett vinddrivet sågverk beläget alldeles i
närheten av nuvarande Carl Johans kyrka. Sågen har ägts av
flera olika prominenta släkter och sysselsatte under sin storhetstid
runt 250 personer. Idag är alla spår av verksamheten borta,
undantaget Såggatan som fått sitt namn uppkallat därefter.
 

Trävirke var en av Sveriges viktigaste exportvaror under 1700-talet. Och med älven rinnade alldeles utanför, var detta något som mycket framgångsrikt kom att utnyttjas i Majorna. Under 1700- och 1800-talet fanns det både i och runt omkring Göteborg gott om väderkvarnar, inte sällan placerade uppe på bergsknallar. Vädersåg fanns det emellertid bara en enda och den var belägen i Majorna. Sågen låg strategiskt placerad alldeles intill älven, vid sluttningen på den bergsknall där Carl Johans kyrka numera reser sig. Detta vindrivna sågverk var av holländsk modell och hade en vindmotor som såg ut precis som en väderkvarn, men i stället för att som brukligt mala säd och mjöl sågade man alltså virke. Det fanns bara ett fåtal vindrivna sågkvarnar i landet och av allt att döma har den i Majorna varit en av de främsta. Flertalet sågar var vattendrivna.

Göteborgs enda vädersåg, belägen nedanför den Granitklippa där Carl Johans kyrka nu reser sig.

Stort projekt på sin tid
Verksamheten grundades av kommerspresident Wilhelm von Utfall, som år 1723 ansökte om att få köpa ett femtio tunnland stort område som gick under namnet Hästhagen i Majorna. Hästhagen tillhörde kronan och var före detta betesmark för Älvsborgs slotts hästar. Det var en stor markbit, belägen utmed älven. Borgerskapet i Göteborgs stad protesterade först då man ansåg området vara onödigt stort för ändamålet. Dessutom hävdade man att det redan fanns tillräckligt med sågverk i trakten. Men Utfall fick som han ville och i ansökan går det att läsa att flottan erbjöds löfte om att få såga virke till lägre pris. Med andra ord en liten muta för att använda dagens termologi.
Utfall uppförde sin vindbaserade vädersåg och den kom efter en tid att göra mycket goda affärer. Trävirke var som bekant en av Sveriges viktigaste exportvaror och placeringen vid älvkanten var strategiskt, där kunde fartygen lossa timmer och lasta sågat virke.

Ett annat Majorna
Miljön runt omkring hade inte mycket gemensamt med dagens Majorna. Karl Johansgatan existerade ännu inte, moderna företeelser som landshövdingehus hade ännu inte gjort entré. På flera håll i Majorna rådde en direkt lantlig prägel. Den centrala gatan var Allmänna vägen som då hade en annan sträckning än i dag. Gatan tog sin början vid Stigbergstorget och slutade nere vid Klippan. I ännu äldre tider hade dess slutmål varit gamla Älvsborgs slott, vilket vittnar om dess gamla ålder. En smal avstickare från Allmänna vägen kallad Sågallén ledde före 1880 ned till vädersågens manbyggnaden i Sågparken. Och kring denna fanns en stor trädgård.
Namnet Hästhagen bleknade och området övergick successivt till att kallas Sågängen. Vid älvstranden låg segelfartyg, bryggor, trävarumagasin och torkria. Platsen kom med tiden att bli en enorm upplagsplats för trävaror. Den firma som främst bidrog till detta var L.G. Bratt & Co som höll till här från 1857.  

Ägarbyte och hårdnad konkurrens
Efter en tid hamnade vädersågen i den prominenta familjen Schulz ägo. Det var industrimannen Johan Schulz som ropade in egendomen på offentlig auktion den 30 oktober 1741. Under 1800-talet övergick sågen och tillhörande område i den förmögna Gibsonska familjen. William Gibson var en av sin tids stora entreprenörer i Göteborg och denne anlade även ett  segelduksväveri alldeles i närheten, vilket senare flyttades till Jonsered. Sågen gick bra och under företagets storhetstid sysselsatte man runt 250 personer. Konkurrensen skulle dock komma att hårdna. Vattenkraftverken blev med tiden allt mer sofistikerade. I Lilla edet utrustades exempelvis ett sådant med 16 klingor, att jämföra med den vinddrivna kvarnen i Majorna som hade två.

 Sågen får en kyrka som närmaste granne
Under 1800-talets början restes allt fler krav på att Majorna skulle få en riktig stenkyrka uppförd. De två som var i bruk var båda i mycket dåligt skick och när en av dem förstördes i en eldsvåda 1820 togs beslut om ett nytt kyrkobygge. För 666 rdr inköptes av sågägare William Gibson ett stycke mark på Sågberget. I samband med detta utfärdades även ett förbud mot uppförande av byggnader invid kyrkan. Lagom till advent 1826 stod kyrkan så pass färdig att den ansågs kunna invigas på sin resliga plats av biskopen. Som tack för sin medhjälplighet på olika sätt fick Gibson välja två bänkar fram i kyrkan och två bänkar bak i kyrkan som för all framtid skulle förbehållas sågens ägare. Inte bara kyrkan uppfördes, Majorna växte och från sågens område avsöndrades med tiden allt fler byggnadstomter.

Utbrett superi i området
Förutom sågen fanns ett par av den tidens stora arbetsplatser belägna i eller i anslutning till Sågängen. Varven, sockerbruket och porterbruket, dessutom hade industrimannen Johan Schultz flyttat stadens repslagarebana från nuvarande Södra Larmgatan till sågängen i slutet av 1700-talet. 1826 anlade skotten William Gibson ett segelduksväveri. Lägg därtill en aldrig sinande flod av törstiga sjömän så finner man en grogrund för ett utbrett superi.
Det var inte bara i Majorna som drickandet var utbrett och ett stort bekymmer. Och det hjälpte föga att personer som nykterhetsagiatorn Peter Wieselgren kallades till Göteborg för att få bukt med superiet. Mellan Klippan och barlastkajen i Masthugget fanns 17 legala krogar i början av 1800-talet. Till detta skall läggas en lång rad lönnkrogar och andra tillhåll. Ett rikligt utbud för en befolkning som inte var mer än runt 7000. På 1860-talet fanns det 15 legaliserade krogar, men även tre hotell med utskänknings-tillstånd och nästan ett dussin lokaler för avhämtning av brännvin. Bland de mest illa beryktade krogarna tillhörde Slintin som låg några stenkast från vädersågen, belägen på den plats där den vackra småskolan med sina tydliga engelska stildrag numera reser sig. Nästan lika dåligt rykte hade grannkrogen Guldklimpen. Förutom mat och rikligt med dryck fanns det inslag av kvinnor på dessa ställena. Det hela urartade vid upprepade tillfällen och i polisrapporterna går att läsa om öknamn som Luftballongen, Kalkon-Johanna, Röda kon, Bond-Brita och Skorstensfågeln. Rån, slagsmål och oväsen hörde till områdets vardag och nattetid undvek vanligt anständigt folk att röra sig vid Sågängen. Vid en eldsvåda 1862 brändes åtskilliga hus, skjul och magasin ner till grunden. Många tillhåll där smugglare och mindre nogräknade krögare tidigare hållit till försvann nu i en hast. Efter detta blev situationen något bättre och dessutom väntade en stor moderniseringsfas för Majorna.    

En epok går i graven
1877 köpte Göteborgs stad in sågen, bland annat för exploatering av kringliggande marker. Karl Johansgatan drogs och en ny karaktär träder fram. Sågen behölls i drift men nya modernare framställningssätt var på frammarsch och sågens verksamhet kom snart att ebba ut allt mer. Trots att sågen gjorts om till att vara ångdriven så kunde man inte konkurrera. Vid sekelskiftet återstår inte mycket av den forna glansen och 1911 utbröt en kraftig brand som definitivt satte punkt för den slumrande verksamheten. De stora magasinen där virket förvarats användes en tid som båtuppläggning innan de revs. 1931 revs även den gamla herrgårdsbyggnaden där de prominenta ägarna till sågen residerat. Rivningarna var en del i ett led att ge utrymme åt den expanderande fiskhamnen. Året innan hade Sveriges första kommunala fiskauktion hållits här och det vädrades lovande framtidsutsikter. Delar av Sågängen har haft en ganska lummig och grön vegetation och under flera år återfanns Majornas Folkets park här. Även efter rivningarna stod en del träd och buskage kvar, men när även Oscarsleden blev verklighet och kom att klyva området mitt itu raderades de sista spåren av det gamla bort. Den något söndersprängda bergsknallen där kyrkan nu reser sig kallades i folkmun för Sågberget en bra bit in på 1900-talet. Men såväl namnet som minnet av den gamla vädersågen bleknade. Och idag är vädersågen en okänd företeelse för de flesta av stadsdelens invånare. Den enda påminnelsen vi har är Såggatan som fått sitt namn uppkallat efter den, det fick den redan 1882 och då hette den Sågbergsgatan.

 
Text: H. J. Lundin | 2008-02-25

Om hur det gick till när Carl Johanskyrkan uppfördes
i början av 1800-talet kan man läsa mer om här.

Källor:
Blomgren, Gunnar W. På mammas gator. 1991.
Carlsson Gösta. Majorna - En resa genom fem sekel. 2007.
Hallén, Olsson, Rosengren, Sandberg. Majornas historia. 2007
Johansson, Bertil. Allmänna Vägen - en gata med historia. 1997.
Pehrsson, Per. Majornas kyrkokrönika. 1926.
Artiklar:
Sedenmalm, Staffan. Karl Johansgatans landshövdingehus
(Ur Göteborg förr och nu. Gbg Hembygdsförbunds skriftserie 2000)
Västanfläkt - Gamla Majgrabbars jultidning 1956.
GT. 2 januari 2008.
 

Vädersågens manbyggnad målad 1917 av Axel Hartman.

Området nere vid hamnen var många gånger ruffigt och krogarna låg aldrig långt bort.
Målning av Anna Palm (Göteborgs Stadsmuseum).

Ända in på 1920-talet hade sågområdet fortfarande kvar mycket av den karaktär som
präglade det under 1800-talet. Vad få känner till är att det även fanns en Folkets park här.

Området nere vid sågen 1915. En eldsvåda hade några år tidigare satt stopp för den redan slumrande verksamheten. Det handlades ännu med trävaror men en epok var på väg bort.

Den expanderande fiskhamnen krävde allt mer utrymme vilket bidrog till en helt annan miljö nere vid älven. Åtskilliga äldre industrifastigheter revs och de sista inslagen av parkmiljö försvann. Fotografi från 1946 (Göteborgs stadsmuseum).