SANDARNA

Sandarnas kännetecken är mer än något annat de ljusa fyrvåningshusen med putsad fasad i funktionalistisk stil. Det är så kallade lamellhus, med långa, öppna korridorer mellan sig. Husen uppfördes under 1930- och 40-talet som en fortsättning på bebyggelsen i grannområdet Kungsladugård. Albert Lilienberg, arkitekten och hjärnan bakom Kungsladugård, hann aldrig fullt ut avsluta sitt projekt och när funktionalisterna tog vid avfärdades Kungsladugårds ursprungliga planer som ett romantiskt vansinne. De kvarter som inte hunnits bebyggas fullt ut omgjordes därför.  Oavsett vilken stil man föredrar så går det inte säga annat än att den äldre byggnadsstilens gradvisa anpassning till funktionalismens ideal är ypperligt omsorgsfullt gjord. Vid kvarteren kring Sannaplan byggdes exempelvis friliggande landshövdingehus i rader utan gårdar, precis som de nya lamellhusen kom att göra längre upp i området. De var förövrigt de sista landshövdingehusen som byggdes innan den funktionalistiska stilen kom att dominera.

Hus skulle enligt de funktionalistiska doktrinerna utformas helt och hållet utifrån sin funktion. Dekorationer och utsmyckningar efter klassiska ideal ansågs förlegat och gammalmodigt. Man förespråkade ett öppet byggnadssätt och ofta studerade man solvinklarna för att räkna ut hur nära husen kunde stå varandra, utan att skymma solen. Även balkonger var viktiga inslag. Dessa funktionalistiska lamellhus kom att bli något av en form av radhus för flerfamiljsboende.

Husen i Sandarna var på sin tid mycket moderna, främst var det folk från medelklassen som sökte sig hit och förhållandevis många av dem var barnfamiljer. Men med bortåt 75 år på nacken har inte bara barnen blivit gamla, utan även husen. Fastigheterna kan nog av många idag uppfattas som något tråkiga och intetsägande, men jag tycker allt att de har åldrats med värdighet. Trots att det är tämligen rejäla byggnader så känns de betydligt mer personliga än de byggprojekt som kom att efterfölja dem på många andra håll i slutet på 1950-talet och framåt. Området som helhet kan däremot uppfattas som lite enahanda med rad efter rad av likartade husfasader i kombination med brist på direkta aktiviteter och näringsidkande. För några decennier sedan var området berikat med fler småbutiker och liv. Idag får man nästan en liten känsla av sovstad, även om många säkerligen uppskattar lugnet.

Kungstens Industriområde
Beläget ett par stenkast från hållplatsen Sandarna, ligger det förhållandevis anonyma och bortglömda Kungsstens Industriområde. Det är ett typiskt sådant ställe dit man aldrig beger sig såvida man inte arbetar där eller har något särskilt ärende. En tyst och stilla atmosfär vilar över området när vi lunkar fram och beskådar de små verkstäderna och plåtlängorna. Knappt en människa syns till och på flera håll sitter skyltar med lediga lokaler uthyres. Utan några direkta kunskaper om området kan man konstatera att det är ett väldigt småskaligt industri-område, med all säkerhet uppfört någon gång under efterkrigstiden. De flesta företagen är små familjeföretag, men även en del idrottsföreningar och konstnärer har hållit till i fastigheterna tidigare. Många av dessa verkar emellertid ha försvunnit senaste åren. 

Något som dock inte försvunnit är blueslegenden King Georges klubb. Sedan många, många år har King Georges International Blues Society arrangerat spelningar och jamsessions på Knipplagatan. Det var nu ett bra tag sedan någon av oss besökte stället och kanske är det åter dags att styra stegen dit någon helg och göra ett litet reportage. För den som är intresserad så (tror vi) att stället slår upp dörrarna klockan 23.00 varje lördag. Och är man musiker brukar det gå utmärkt att ta med sig ett instrument och jamma lite. King George är en halvobskyr och lite annorlunda klubb av en typ man sällan finner nuförtiden. Högst rekommen-derbart att pröva om man aldrig varit där. Förhoppningsvis får vi anledning att återkomma i ämnet, tillsvidare får man nöja sig med att besöka deras hemsida på nätet.

Det finns en viss charm att vandra runt i den industrihistoriska miljön med de små verkstäderna. Lite halvödsligt och vackert på sitt egna lilla sätt. Samtidigt känns området otroligt outnyttjat med tanke på hur attraktivt det skulle kunna bli. Men att riva det och bygga exempelvis bostäder känns kanske lite väl drastiskt. Faktum är att Stadsmuseet vid något tillfälle lämnat förslag där man velat införliva delar av industriområdet i ett bevarandeprogram.

Marias kök
Under promenaden i industriområdet upptäckte vi en liten lunchrestaurang och café vid namn Marias Kök. En riktig doldis bland lunchställen i Majorna. Stället erbjuder tre lunchalternativ, valfri pizza, dagens sallad samt en för dagen komponerad rätt. Priset är sympatiskt, 60 kronor om man äter på plats och 55 kronor vid avhämtning. Sallad och kaffe ingår. På menyn denna dag stod Pannbiff med löksås och kokt potatis, vilket förstås blev vårt val. Mäktar man inte med en hel lunch finns baguetter från 20 kronor och uppåt samt en del sallader. Även enklare bakverk finns att tillgå. Kylen gapade dock helt tom på både baguetter och annat och av en skylt att döma verkar det som man bör förhandsbeställa vissa saker. Pannbiffen då? Nej tyvärr var den direkt usel. Kryddstark mat är inte fel, men en pannbiff ska inte vara fullproppad med afrikanska kryddor. Vilket även gäller löksåsen. Att det hela dessutom höll dålig värme och att salladsbordet var en direkt katastrof gjorde inte saken bättre. Arbetar man inte i området eller råkar befinna sig där vid lunchtid finns det ingen som helst anledning att bege sig hit. Majorna är en stadsdel med många fina lunchställen, Majorna.nu rankar och sätter omdöme på dessa en gång i halvåret, läs mer här.