Bländande gitarrspel avslutade BluesParty i Slottsskogen

Coco Montoya, festivalens dragplåster och huvudakt 2009

Arrangör: www.gbgblues.se

För sjunde året i rad arrangerade Göteborgs Bluesförening och Villa Belparc en tre dagars bluesfestival. Förnämliga artister och absolut bästa tänkbara väder gjorde nog detta en av de mest lyckade. Slottsskogen visade upp sig från sin bästa sida och jag kunde vandra hem i sommarnatten uppfylld av kvällens musikupplevelse.

Den smått legendariske Coco Montoya med sitt band från USA avslutade bluesfesten med bländade gitarrspel. Ja, hela bandet var i absoluta världsklass. Det var nästan så att trummisen Randy Hayes stal hela showen med sitt makalösa solo. Tyvärr var det svensk byråkrati som satte stopp för deras spelande, tillståndet löpte ut kl 24, trots att både publiken och artister ville mer. Coco Montoya spelade tillsammans med John Mayall på 80-talet, och Albert Collins gav honom hans “icy hot” spelstil någon gång på 70-talet. Den observante iakttagaren ser nog att han är vänsterhänt men den mindre observante ser kanske inte att han använder gitarrer för högerhänta och följaktligen håller gitarren upp och ner.

Två scener hade byggts upp, terrasscenen framför själva villan och med uteserveringen mot vattnet som åskådarplats, flamingoscenen söderut utmed dammen. Här var scen och publikutrymme i ett stort tält och scenen lite större för de mer krävande artisterna. Efter spelning på resp. scen gavs det ett lite andrum för publiken att förflytta sig och fylla på ölglaset. Tappkranar fanns lite varstans så ingen behövde gå törstig. För den som inte var lika angelägen om att se artisterna utan bara nöjde sig med att lyssna gick det bra att placera sig lite så där mitt i mellan och där med slippa byta position för att mer änga sig åt mat och dryck.

Blues4U hade fått den svåra uppgiften att spela mellan de utländska storheterna och efter Nine Below Zero's dunderös kunde det kanske kännas lite hopplöst. Detta till trots gjorde man ett bejublat framträdande med sin Chicago/Louisiana blues. Den vid det här laget uppvärmda publiken trängdes framför terrasscenen och helt plötsligt kändes det ganska trångt. Blues4U har bara existerat sedan 2006 men medlemmarna har gedigna bakgrunder inom bluesen.

Dricka några pilsner, äta lite mat och lyssna på skön musik, vad mer kan man begära. Hela festivalen präglas av en “laid back” känsla och möjligen kan det bero på den något högre medelåldern hos publiken än vad som är normalt när det gäller musikfestivaler. Biljett kunde köpas direkt på dörren, åtminstone i början på kvällen, senare var det måhända slutsålt. Det kan ju kännas lite skönt att slippa köa utanför Ullevi i sovsäck.

Efter att kvällens värd Lars Mellqvist presenterat Nine Bellow Zero äntrade fyra svartklädda medelålders män scen glatt. Jaha, vad ska nu detta bli... Det blev en chocköppning med den gamla Canned Heat låten “On the road again” och sen var alla på banan. Fullt ös med gammal hederlig engelsk blues-rock. Publiken jublade och sjöng med både här och där, de svartklädda tycktes trivas. Nine Below Zero har hängt med sedan sent 70-tal och blir uppenbarligen bara bättre och bättre med åren.

På andra sidan dammen satt fullt med folk på gräsmattan med picknickkorgar. Och kanske hade de satt sig där för få en liten glimt av festivalen, vad vet jag men nog går de miste om något i alla fall. Bluesmusik skall både ses och höras annars blir det ingen blues.

Peddas bluesband spelar blues som den ska spelas, att de dessutom kommer från Hönö gör inte saken sämre. Skämtade lite på göteborgskt vis och tyckte att det var trevligt att vara här igen även om det var första gången. Solen stod fortfarande ganska högt på himlen och publiken var inte riktigt fulltalig ännu.

Mat och dryck serverades som sagt var och den biten ansvarade Villa Belparc för. Personalen stånkade på så gott de kunde i värmen och ölen smakade ungefär som den brukar. Sötsuget kunde stillas med bakverk och glass och en och annan flaska skumpa sågs på kylning.

Patricia Page & the Prophets har blivit lite av veteraner på Göteborgs Bluesparty och i år var det fjärde gången för detta soul/funk band med säte i Göteborg att medverka. Tungt gung med den skönsjungande Patricia Page i spetsen.

Kvällen första artist var Bert Deivert från USA numera boendes i Sverige. Hans akustiska deltablues ger känslan av “äkta blues”, om det nu är någon som kan avgöra det. Han fick hjälp av gäster på både munspel och gitarr och plockade själv fram mässingsmandolin för att få det rätta soundet.

Det finns säkert ett och annat som går att göra bättre men det får någon annan tycka om i så fall. Göteborgs Bluesförening har gjort ett jättejobb och med Villa Belparcs inramning blev detta till ett perfekt arrangemang. Möcke bra!
 

Text & Foto: Alf Sjöberg | 2009-07-11

Coco Montoya
 

Nathan Brown på bas

Rany Hayes makalösa trumsolo (Coco Montoya)

Coco Montoya med gitarren upp och ner


Brant Leeper keyboard och kör

Blues4 U
 

Michael Johansson spelade trummor med stor inlevelse








Stefan Lindell med sin kontrabas

Mathias Andersén munspel/sång och Thomas “Mr Blue” Hammarlund gitarr/sång

Nine Below Zero (UK)

Dennis Greaves gitarr

Brendan O'Neill


Mark Feltham på munspel

Gerry McAvoy på bas

Peddas bluesband
 

Bengt Kristeberg

Bert Deivert (US)
 

Patricia Page & the Prophets

Vad denne saxofonist heter är inte utrett ännu

Thomas Persson

------------------------------------

Kvällens värd Lars Mellqvist





Tappkranar fanns lite varstanns